Andra veckan

Det har ”bara” varit två dagar i skolan den här veckan, men vi i gruppen har jobbat en del hemma också och haft kontakt via mailen.

Inför onsdagens seminarium hade vi en uppgift som bestod i att vi skulle tänka på ”hur man kan gå genom en dörr”. När jag gjorde den uppgiften använde jag mig av ”tegelstens-metoden” och rabblade bara en massa olika sätt som man skulle kunna gå genom en dörr på. Det blev en väldigt lång lista. När vi berättade om hur vi hade gjort uppgiften för varandra var det på många olika sätt. Någon hade inte tänkt så mycket på hur man kunde gå genom utan på vad som väntade på andra sidan dörren. Det var väldigt roligt att ta del av allas tankar. Det får mig att tänka efter och se saker och ting på andra sätt. Mina tankar bara flyger iväg, det kan vara en ganska skön känsla. Det som kan vara lite jobbigt är att man hinner tänka så väldigt många tankar på väldigt kort tid. Man har inte en chans att kunna skriva ner alla sina tankar. Ibland önskar jag att det skulle finnas något sätt att spela in sina tankar på så att de inte bara ”försvinner”.

 
Under onsdagens seminarium skulle vi skriva ner "vad som finns bakom hörnet" på lappar och sätta upp på väggen. Vi läste alla lapparna. Därefter skulle vi välja varsin lapp av alla lapparna och skriva igen "vad som finns bakom hörnet" och samtidigt ha det som stod på den valda lappen i tankarna. Jag valde en lapp med texten ”Vänner för livet”. Den här gången skulle vi skriva hela meningar. Alla lade ut sina lappar på golvet och Marie (läraren) läste alla. Därefter skulle vi i gruppen välja ut en lapp (eller fler om de hängde ihop) som vi skulle gestalta på något sätt. Vi valde två lappar; "Änglar som skyddar eller ger oss drömmar" & "En önskan om ett annat liv". Vi ritade och skrev sedan på olika papper och lade ihop alla teckningar och all text så att det blev ett samlat verk. Så här blev det:

Under gårdagens seminarium pratade vi bl.a. om blickar, och hur man kan känna när någon tittar på en fast man inte ser det. Man kan t.ex. känna ett obehag av att någon iakttar en. Det händer något inom en som gör att man känner det. Det var någon som sa att hon trodde att det var olika energier som sänds ut, och det tror jag också. Allt som finns på jorden är kanske egentligen någon form av energi? Jag menar blixtar uppkommer när positivt och negativt laddade protoner och elektroner attraherar varandra, det skapas en energi. En skruv som håller uppe någonting påverkas av en viss kraft (eller energi?) m.m. Men vad är blicken egentligen? När det pratades om att det är någon form av energi fick jag en föreställning om att blicken är som osynliga strålar som flyttar på alla molekyler som är i vägen för det föremål som blicken vill titta på. Och tittar man tillräckligt länge på någon kanske blicken försöker tränga bort molekylerna som finns i ens aura, det bildas då ett ”hål” och man känner blickens strålar. Jag vet inte om man förstår hur jag menar, men det var en tanke jag fick.

Igår diskuterade vi även mer om projektarbetet. Vi har kommit på lite vad vi vill ha för ”stationer” och spånat om vad för material vi kan tänkas behöva. Vi har även pratat om våra idéer med Anna (läraren) och fått lite respons. Efter den pratstunden började i alla fall jag att tänka lite annorlunda. Jag har fått känslan av att vi tänkt oss att vårt projektarbete ska bli en typ av utställning, men Anna tyckte att vi skulle vara en del av den. Det är dit mina tankar har gått. Hur skulle vi kunna vara med på ett naturligt sätt i det vi redan har tänkt oss? Vill vi det? Går det? Jag tror att det går, frågan är som sagt bara hur. Inför nästa vecka ska vi se om vi har något användbart material hemma och fortsätta tänka på förslag och idéer. När vi träffas nästa gång ska förhoppningsvis själva skapandet sätta igång. Det ska bli roligt. Det är det jag har sett fram emot ända sedan vår idé började formas.