Fjärde veckan

Den här veckan har det varit två seminarier och mycket grupparbete. På fredagens seminarium fick vi höra om Annas liv och hennes verk, det var väldigt spännande och intressant. Vi satte oss även i den ”öppna ringen” och pratade lite om grupparbete, hur det är jobba i grupp m.m.

Till onsdagens seminarium skulle alla ha med sig två saker, något som man tycker är fint och något som man tycker är fult. Det blev en salig blandning med saker när alla lade upp sakerna på ett bord. Och jag kände direkt att det blev lite känsligt, man kunde inte vräka ur sig hur som helst om vad som var fult och vad som var fint för då fanns ju risken att man kunde såra någon. Men det var intressant. Vad bestämmer egentligen varför man tycker att något är fint och att något är fult? Det pratade vi lite om. Man påverkas av andra och hur ”man borde tycka”. Men det känns som att det måste bero på något annat också, något inifrån sig själv? Väldigt små barn tycker ju också om vissa saker och inte om andra. De har väl inte hunnit bli allt för påverkade? Alltså måste en del av ens tyckande komma från någon sorts biologisk härkomst. Kanske allt tyckande? Det som gäller påverkan från samhället kanske inte egentligen är ens tyckande utan bara ens förmåga på hur bra man döljer vad man egentligen tycker? Man måste kanske tycka något speciellt för att bli accepterad i den gruppen man vill ingå i och då säger man ju att man tycker så, fast att man kanske inte alls gör det. 

Efter att vi hade pratat om alla sakerna och om vad som gör att man tycker att något är fint eller fult var det dags för en annan övning. Det var en övning som Anna (läraren) kallade för Harimaki, eller något liknande, och hon sade att hon hade kommit på ordet på vägen till skolan samma dag. Övningen gick ut på att man skulle blunda, för att rensa huvudet, och när man öppnade ögonen och såg någon av sakerna på bordet så skulle man skriva ned 5 ord som man kom att tänka på. Därefter skulle man skicka sina 5 ord till den som satt till vänster. Nu var det dags för Harimaki-kväll, man skulle läsa upp en dikt som hade de här 5 orden i sig. Sådant tycker jag är skitjobbigt, rent ut sagt, så min första tanke när Anna sade vad vi skulle göra var ”Åh nej, åh nej, åh nej!”. En efter en ställde sig alla upp och läste en dikt som man hittade på i stunden. Jag blev jättenervös och blev väldigt tacksam varje gång någon sa att hon kunde göra härnäst, men samtidigt närmade det sig min tur eftersom det blev ju bara färre och färre som kunde göra före mig. Men till slut när det bara var jag och en till kvar ställde jag mig upp och gjorde det. Jag är väldigt stolt över mig själv för det! Visst det var jobbigt, det kan jag inte säga annat, men jag gjorde det!

Grupparbetet känns ganska bra. Vi har kommit en bra bit på vägen till målet. Vi har ändrat oss många gånger under resans gång, men det är ju en del av processen (eller det ÄR processen). Det har varit roligt att se förändringarna, från att först ha tänkt göra det hela som en utställning till att det sedan blir ett framträdande. Vi har hela tiden varit på det klara med att vi vill skildra U-världen gentemot I-världen och att vi vill skapa något fysiskt med händerna, sen har sättet på hur vi ska göra det ändrats, ändrats och åter ändrats. Vi är fortfarande inte helt på det klara med hur-frågan, fast nu känns det snarare som att det bara är detaljer som ska justeras.