Femte veckan

Den här veckan har det varit mycket övande, ljud- och ljussättning och Redovisningen.

I början av veckan kände jag mig lite nervös för vi hade inte börjat öva på hur vi skulle agera på scenen, men efter att vi setts på måndagen kändes det bättre igen. Då hade vi bestämt på ett ungefär hur allt skulle vara. Lite mer koreografi sattes in i dansen på tisdagen, men det kunde inte bli för mycket för då kände vi att det hade blivit alldeles för mycket att lära in på så kort tid. Om vi bara hade börjat öva på dansen lite tidigare…

Förutom att jag började bli väldigt nervös såg jag verkligen fram emot torsdagens redovisningsdag. Det skulle bli så roligt att se allas resultat av processerna. Och det var det verkligen också! Alla var så duktiga! Efter att vi hade sett den första teaterpjäsen var det vår tur. Jag tänkte ”åh nej! vårt är inte alls lika bra som deras”, men det visade sig sen att det verkligen berörde. Det hade jag aldrig trott! Anna (läraren) kom in till oss bakom scenen efter vårt framträdande med tårar i ögonen och sa att det var jättebra. Det var väldigt roligt! Inte att hon grät men att det hade berört så. Hon hade lika gärna kunnat gå iväg direkt efteråt utan att komma till oss och visa och säga vad hon tyckte. Jag är väldigt tacksam för att hon kom! Det har fått mig att tänka på mig själv när jag blir berörd. Jag borde kanske inte dölja mina känslor, det är mycket roligare för dem som har gjort något om de får reda på att de faktiskt lyckats beröra sin publik.

Det har varit spännande och givande att verkligen låta processen stå i centrum i denna kurs. I vanliga fall är man så fokuserad på att resultatet måste bli bra att man inte vågar testa något nytt, som kanske hade varit tusen gånger bättre än det man vet är tillräckligt bra. Det hoppas jag verkligen att jag kommer att ta med mig från denna kurs, att våga! Det jag saknar i denna kurs är mer lärarledda lektioner, jag tror att det hade gett mig mer personlig utveckling. Men det beror troligtvis på det som många har sagt, kursen är för kort för att det ska finnas möjlighet att ha fler lärarledda lektioner. Men bortsett från det är jag väldigt nöjd med kursen!

Fjärde veckan

Den här veckan har det varit två seminarier och mycket grupparbete. På fredagens seminarium fick vi höra om Annas liv och hennes verk, det var väldigt spännande och intressant. Vi satte oss även i den ”öppna ringen” och pratade lite om grupparbete, hur det är jobba i grupp m.m.

Till onsdagens seminarium skulle alla ha med sig två saker, något som man tycker är fint och något som man tycker är fult. Det blev en salig blandning med saker när alla lade upp sakerna på ett bord. Och jag kände direkt att det blev lite känsligt, man kunde inte vräka ur sig hur som helst om vad som var fult och vad som var fint för då fanns ju risken att man kunde såra någon. Men det var intressant. Vad bestämmer egentligen varför man tycker att något är fint och att något är fult? Det pratade vi lite om. Man påverkas av andra och hur ”man borde tycka”. Men det känns som att det måste bero på något annat också, något inifrån sig själv? Väldigt små barn tycker ju också om vissa saker och inte om andra. De har väl inte hunnit bli allt för påverkade? Alltså måste en del av ens tyckande komma från någon sorts biologisk härkomst. Kanske allt tyckande? Det som gäller påverkan från samhället kanske inte egentligen är ens tyckande utan bara ens förmåga på hur bra man döljer vad man egentligen tycker? Man måste kanske tycka något speciellt för att bli accepterad i den gruppen man vill ingå i och då säger man ju att man tycker så, fast att man kanske inte alls gör det. 

Efter att vi hade pratat om alla sakerna och om vad som gör att man tycker att något är fint eller fult var det dags för en annan övning. Det var en övning som Anna (läraren) kallade för Harimaki, eller något liknande, och hon sade att hon hade kommit på ordet på vägen till skolan samma dag. Övningen gick ut på att man skulle blunda, för att rensa huvudet, och när man öppnade ögonen och såg någon av sakerna på bordet så skulle man skriva ned 5 ord som man kom att tänka på. Därefter skulle man skicka sina 5 ord till den som satt till vänster. Nu var det dags för Harimaki-kväll, man skulle läsa upp en dikt som hade de här 5 orden i sig. Sådant tycker jag är skitjobbigt, rent ut sagt, så min första tanke när Anna sade vad vi skulle göra var ”Åh nej, åh nej, åh nej!”. En efter en ställde sig alla upp och läste en dikt som man hittade på i stunden. Jag blev jättenervös och blev väldigt tacksam varje gång någon sa att hon kunde göra härnäst, men samtidigt närmade det sig min tur eftersom det blev ju bara färre och färre som kunde göra före mig. Men till slut när det bara var jag och en till kvar ställde jag mig upp och gjorde det. Jag är väldigt stolt över mig själv för det! Visst det var jobbigt, det kan jag inte säga annat, men jag gjorde det!

Grupparbetet känns ganska bra. Vi har kommit en bra bit på vägen till målet. Vi har ändrat oss många gånger under resans gång, men det är ju en del av processen (eller det ÄR processen). Det har varit roligt att se förändringarna, från att först ha tänkt göra det hela som en utställning till att det sedan blir ett framträdande. Vi har hela tiden varit på det klara med att vi vill skildra U-världen gentemot I-världen och att vi vill skapa något fysiskt med händerna, sen har sättet på hur vi ska göra det ändrats, ändrats och åter ändrats. Vi är fortfarande inte helt på det klara med hur-frågan, fast nu känns det snarare som att det bara är detaljer som ska justeras.

Tredje veckan

Den här veckan har det varit två seminarier och mycket grupparbete. På det första seminariet fick vi se en massa bilder som vi sedan fick prova på att skapa själva. Vi fick även se några av Maries egna verk, det var intressant. Under det andra seminariet fick vi måla kroki, med kläderna på. Ibland skulle vi måla med fel hand och ibland fick vi inte titta på pappret. Att vi skulle måla med fel hand och inte titta på pappret var för att vi skulle släppa kraven man har på att det ska bli snyggt. Jag tyckte att det funkade när det kom till att måla med fel hand men inte när man inte fick titta på pappret, då tyckte jag snarare att jag blev begränsad. Då kunde jag inte alls måla så som jag ville och det ledde till att jag inte alls tyckte att det var roligt. Men förutom det ”kravet” var övningen bra och rolig.

Grupparbetet den här veckan har känts väldigt bra. Vi har ändrat vår idé lite. Det vi vill förmedla är det samma men sättet vi har tänkt att framföra det på har ändrats. Nu har vi även börjat med det praktiska, och det känns bra. Det som känns stressande nu är att vi måste hitta musik som passar till och det har vi inte gjort ännu. Men vi ska alla i gruppen se om vi kan hitta något till nästa gång vi ses så det blir nog bra till slut ändå.

Låt fantasin flöda

På seminariet i tisdags visade Marie en massa bilder på människor som stod i många olika, ofta onaturliga, positioner. Efter att vi hade fått sett dessa var det dags för oss att para ihop oss två och två och gå och ta egna sådana foton. Jag och Kristin gick tillsammans runt i skolan för att försöka hitta inspiration till våra foton. Jag tyckte att det var ganska svårt, men samtidigt ganska roligt. Så här blev två av alla de bilder som vi tog:

Andra veckan

Det har ”bara” varit två dagar i skolan den här veckan, men vi i gruppen har jobbat en del hemma också och haft kontakt via mailen.

Inför onsdagens seminarium hade vi en uppgift som bestod i att vi skulle tänka på ”hur man kan gå genom en dörr”. När jag gjorde den uppgiften använde jag mig av ”tegelstens-metoden” och rabblade bara en massa olika sätt som man skulle kunna gå genom en dörr på. Det blev en väldigt lång lista. När vi berättade om hur vi hade gjort uppgiften för varandra var det på många olika sätt. Någon hade inte tänkt så mycket på hur man kunde gå genom utan på vad som väntade på andra sidan dörren. Det var väldigt roligt att ta del av allas tankar. Det får mig att tänka efter och se saker och ting på andra sätt. Mina tankar bara flyger iväg, det kan vara en ganska skön känsla. Det som kan vara lite jobbigt är att man hinner tänka så väldigt många tankar på väldigt kort tid. Man har inte en chans att kunna skriva ner alla sina tankar. Ibland önskar jag att det skulle finnas något sätt att spela in sina tankar på så att de inte bara ”försvinner”.

 
Under onsdagens seminarium skulle vi skriva ner "vad som finns bakom hörnet" på lappar och sätta upp på väggen. Vi läste alla lapparna. Därefter skulle vi välja varsin lapp av alla lapparna och skriva igen "vad som finns bakom hörnet" och samtidigt ha det som stod på den valda lappen i tankarna. Jag valde en lapp med texten ”Vänner för livet”. Den här gången skulle vi skriva hela meningar. Alla lade ut sina lappar på golvet och Marie (läraren) läste alla. Därefter skulle vi i gruppen välja ut en lapp (eller fler om de hängde ihop) som vi skulle gestalta på något sätt. Vi valde två lappar; "Änglar som skyddar eller ger oss drömmar" & "En önskan om ett annat liv". Vi ritade och skrev sedan på olika papper och lade ihop alla teckningar och all text så att det blev ett samlat verk. Så här blev det:

Under gårdagens seminarium pratade vi bl.a. om blickar, och hur man kan känna när någon tittar på en fast man inte ser det. Man kan t.ex. känna ett obehag av att någon iakttar en. Det händer något inom en som gör att man känner det. Det var någon som sa att hon trodde att det var olika energier som sänds ut, och det tror jag också. Allt som finns på jorden är kanske egentligen någon form av energi? Jag menar blixtar uppkommer när positivt och negativt laddade protoner och elektroner attraherar varandra, det skapas en energi. En skruv som håller uppe någonting påverkas av en viss kraft (eller energi?) m.m. Men vad är blicken egentligen? När det pratades om att det är någon form av energi fick jag en föreställning om att blicken är som osynliga strålar som flyttar på alla molekyler som är i vägen för det föremål som blicken vill titta på. Och tittar man tillräckligt länge på någon kanske blicken försöker tränga bort molekylerna som finns i ens aura, det bildas då ett ”hål” och man känner blickens strålar. Jag vet inte om man förstår hur jag menar, men det var en tanke jag fick.

Igår diskuterade vi även mer om projektarbetet. Vi har kommit på lite vad vi vill ha för ”stationer” och spånat om vad för material vi kan tänkas behöva. Vi har även pratat om våra idéer med Anna (läraren) och fått lite respons. Efter den pratstunden började i alla fall jag att tänka lite annorlunda. Jag har fått känslan av att vi tänkt oss att vårt projektarbete ska bli en typ av utställning, men Anna tyckte att vi skulle vara en del av den. Det är dit mina tankar har gått. Hur skulle vi kunna vara med på ett naturligt sätt i det vi redan har tänkt oss? Vill vi det? Går det? Jag tror att det går, frågan är som sagt bara hur. Inför nästa vecka ska vi se om vi har något användbart material hemma och fortsätta tänka på förslag och idéer. När vi träffas nästa gång ska förhoppningsvis själva skapandet sätta igång. Det ska bli roligt. Det är det jag har sett fram emot ända sedan vår idé började formas.